Om lätt spårtrafik


Innehåll
- Modern spårvägstrafik för hållbar stadsbyggnad
- Vad är lätt spårtrafik?
- Historia och utveckling
- Den organisatoriska frågan
- En liten ordlista med begrepp inom lätt spårtrafik

Modern spårvagn i franska Le Mans. Spårvägsnätet öppnade hösten 2007.


Modern spårvägstrafik för hållbar stadsbyggnad
Klimat och miljö har den senaste tiden utvecklats till en av de allra viktigaste frågorna inom politik, förvaltning och näringsliv. Redan idag krävs ett förhållningssätt till dessa stora frågor, och dessa krav ökar hela tiden.

Transporter är ett av de svåraste områdena att lösa. De insatser som görs idag är inte tillräckliga för att nå ett hållbart transportsystem. Idag arbetar kommuner och Trafikverket framgångsrikt med olika åtgärder för att begränsa utsläppen. Samtidigt byggs ny infrastruktur som ökar utsläppen.

Den regionförstoring som under en lång följd av år varit ett politiskt mål, ger i expansiva regioner ständigt ökande resor, också inom kollektivtrafiken. Detta ställer stora krav på kollektivtrafikens utbud och service. Det finns med andra ord ett stort behov av åtgärder som på allvar kan ge en överflyttning från biltrafik till kollektivtrafik, men också öka standarden i kollektivtrafiken.

Spårvägslösningar ger den kvalitet som krävs får att attrahera nya trafikantgrupper, och har också kapacitetsmässiga fördelar gentemot busstrafiken.  I Europa byggs och planeras idag nya spårvägar i mycket stor omfattning. I Sverige tas de första stegen mot nya moderna spårvägar genom ett flertal pågående utredningar.


Spårväg ska ses som en stor möjlighet till stadsförnyelse. Här en inlånad ny Norrköpingsvagn på museispårvägen i Malmö, framför stadsbiblioteket.


Vad är lätt spårtrafik?
Det finns ingen entydig definition av begreppet. Lätt spårtrafik, eller light rail, är i vad som avses på denna webbplats all spårtrafik som inte är järnvägstrafik eller tunnelbana, och som vi kallar tung spårtrafik – heavy rail. Enkelt uttryck är lätt spårtrafik är alla typer av (trafik på) spårväg, oavsett om de går lokalt i en stad eller regionalt mellan stad och land.

Man brukar säga att det i Sverige idag finns tre spårvägsstäder: Stockholm, Göteborg och Norrköping. Ibland lägger man till Lidingö som en fjärde, eftersom Lidingöbanan är en spårväg och trafikeras av spårvagnar. Orsaken till att Lidingö oftast utelämnas från uppräkningen är att den länge betraktades som en järnväg och att den är en del i Stockholms nät. Och på samma sätt skulle Mölndals status som en femte spårvägsstad kunna debatteras. I och kring Stockholm finns vidare två andra s k förortsbanor eller lokalbanor, Saltsjöbanan och Roslagsbanan, som kan betraktas både som järnvägar och som lätt spårtrafik. Gränsfall alltså.

I övriga norden finns spårväg i traditionell mening i Norge i Oslo och Trondheim, med ett tredje nät under byggnad i Bergen. I Finland har Helsingfors spårvagnar. I Danmark finns enligt lagtexten ingen spårväg, men det finns gott om exempel på mellanformer, där vissa lokalbanor mer eller mindre ”beter sig” som en spårväg. Man kan nämna Nærumbanen i Storköpenhamns norra utkanter. Metron i Köpenhamn har mindre och lättare fordon, men har en tung infrastruktur och får alltjämt betraktas som en modern tunnelbana.



Spårvagnar i Storbritannien hör till ovanligheterna. Liksom i Sverige lades de flesta spårvägar ner under 60- och 70-talen. På senare tid har flera system återuppstått - dessutom i betydligt modernare form. Här en vy från centrala Nottingham i England.


Historia och utveckling
Historiskt har spårvägar varit stomme i lokal kollektivtrafik i städer, och har därmed utvecklats för att passa in i stadsmiljöer. Detta innebär att spårvägar förutom på egna banvallar, eller traséer, kan gå i gator, blandat med övrig trafik. Vidare ligger hållplatserna normalt tätare än på järnvägarna. Tillgängligheten är ungefär som stadsbussens. Skillnaden mot järnvägens ursprungstanke är uppenbar, då järnvägen är skapad för att kunna gå snabbt mellan städer, med få stationer, i syfte att binda ihop nationer.

Den traditionella spårvägen hade inga särskilda stationsbyggnader, perronger eller signalsystem, vilket skilde den åt från den konventionella järnvägen. Olika sätt att driva spårvägen förekom – muskelkraft, hästar, ånga, diesel, bensin och el är olika exempel. Eldriften har kommit att dominera dagens scen för alla typer av spårvägar och lätt spårtrafik. Den förhärskande tekniken nu är att ta strömmen från en kontaktledning. Detta skiljer den lätta spårtrafiken från de flesta tunnelbanesystem där man oftast använder sig av strömskenor i samma plan som spåret.

Fordonet som används för spårvägstrafik heter föga förvånande spårvagn, och används främst för personbefordran. Det finns i sällsynta fall fortfarande  spårvagnar för gods. Flera hopkopplade vagnar i rörelse benämns spårvagnståg - jämför med tunnelbanetåg.

Under modern tid har både spårvägarna, järnvägarna och t-banorna utvecklats som tekniska system. Detta har fått till följd att de i vissa utföranden allt mer liknar varandra. Det går inte alltid att avgöra vad som är det ena eller vad som är det andra. Internationellt har detta uttryckts genom att de gamla amerikanska street cars eller trolleys numera har ersatts av light rail och i Tyskland har man upplevt motsvarande utveckling från Strassenbahn till Stadtbahn – förskjutelser av betydelserna i ord men också uttryck för en verklig utveckling.


En duospårvagn (Regio Citadis) på besök på Åstorps station i maj 2006. Just denna vagn är utrustad med hybriddrift. Den gick på diesel när den körde på järnvägen, men eldrift demonstrerades också vid test på Göteborgs spårväg.


Sedan 1980-talet trafikerar särskilda tvåsystemvagnar både spårvägen i, och järnvägarna omkring, den sydvästtyska staden Karlsruhe. Vagnarna växlar under färd i en systemväxel över från det ena systemet till det andra, och kombinerar således järnvägsdrift (hög växelspänning) med stadsspårvägens likströmsdrift. På spårvägarna gäller de tyska säkerketsföreskrifterna för spårväg, BOStrab, medan järnvägsföreskriften EBO gäller när samma fordon trafikerar järnvägarna.

Företeelsen att köra spårvagnar på järnväg kallas TramTrain, eller på ren svenska duospårväg, och har fått mycket uppmärksamhet världen över och har följts av nya state of the art-tillämpningar i främst Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Det finns dock betydligt fler fall där tekniken inte är lika uppseendeväckande utan man använder beprövad teknik för utveckling under lokala förhållanden. En sådan vanlig åtgärd är att konvertera gamla nedlagda järnvägar, ofta industrispår, till spårväg genom att bygga ny elförsörjning och nytt signalsystem.

Vidare har också gränsen mot vägtrafiken börjat suddas ut, då nyutvecklade bussar börjat utrustas med spårstyrning, eldrift med kontaktledning och strömavtagning, och andra attribut. Målet är att efterlikna spårvägssystem och ta tillvara på spårvagnens upplevda fördelar. Även det att vanliga bussar ibland går på speciella banor eller bussgator, är ett tecken på detta.


Spårvagn eller tåg? - Det spelar ingen roll i schweiziska Lentzburg!


Den organisatoriska frågan
Åtskilliga spaltmeter har ägnats i olika fora åt att klargöra skillnaderna genom att införa strikta definitioner. Det verkar dock som om utvecklingen samtidigt leder fram till nya tekniker för spårtrafiken vilket återigen trotsar de satta definitionerna. De olika teknikerna och varianterna har lett till att lätt spårtrafik innefattar sådant som kallas t ex premetro, snabbspårväg, stadsbana, duospårväg, TramTrain och TrainTram. (Alla dessa begrepp utvecklas i ordlistan nedan.)

Lätta spår avser inte att lägga sig i debatter om gränsdragningar och definitioner – mer än i ett avseende: Den organisatoriska frågan. Denna webbplats har startats som ett led i forskningsprojektet FODRAL, som syftar till att svara på organisatoriska och finansiella frågor kring lätt spårtrafik. Projektets syfte är att effektivare kunna anlägga och driva sådan trafik.

Därför är avgränsningen heller inte knivskarp mot järnväg och tunnelbana vara sig i det projektet eller på denna webbplats. I flera olika avseenden – marknad, teknik, organisation och ekonomi – sneglar vi snarare på sådan alternativ eller kompletterande kollektivtrafik för att se om lösningar kan vara något att lära sig av vid utvecklingen av spårvägar och annan lätt spårtrafik!

I sammanhanget kan det vara värt att påpeka de skillnader som finns i svenska regelverk idag. Den tillståndsgivande myndigheten Järnvägsstyrelsen skiljer på järnväg, spårväg och tunnelbana. Skillnaden är härledd av att det i vissa fall finns olika lagar och förordningar för de olika trafikslagen. Det finns dock inga tydliga kriterier för vad som är vad, vilket exemplet från Stockholm med Lidingöbanan kan visa. Vad det är kan också kvitta sett ur kundperspektivet, eftersom fokus för trafikplanerarna bör ligga på att tillhandahålla kunderna en bra produkt!


Roslagsbanan. En uppskattad linje bland Stockholms pendlare, men en "udda fågel" i Järnvägssverige.


Historiska skäl ligger till grund för ytterligare en distinktion, nämligen den om anläggningarna tillhör staten eller inte. Nästan hela det svenska spårnätet ägs, förvaltas och drivs av staten genom Banverket (även om banorna sedan i de flesta fall är upplåtna att trafikeras av enskilda operatörer). Undantagen är vissa ”privata” järnvägar, samt i Stockholm lokala och regionala förortsbanor, spårvägar, och t-banan. Detta har som exempel resulterat i situationen att Nynäsbanan, söder om Stockholm, ingår i statens spåranläggning och finansieras genom Banverket, medan Roslagsbanan, norr om Stockholm, med ungefär samma trafikuppgift, ägs, drivs och finansieras av landstinget - delvis med hjälp av särskilda statliga bidrag.

Banverket har dock ett s k sektorsansvar för all spårtrafik, vilket kan tolkas som att staten genom verket ska bidra även till välmågan hos de regionala och lokala systemen. Även att upprätthålla ett gemensamt ramverk för all spårtrafik bör ingå. Frågan är därför om uppdelningen mellan spår som tillhör staten och spår som inte gör det är relevant i dagens läge. Särskilt när frågan om att investera i nya lättare spårtrafiksystem allt oftare uppkommer, även utanför Stockholm. Vem äger och ansvarar för framtidens infrastruktur för lätt spårtrafik, och om det finns flera aktörer: var går i så fall ansvarsgränserna? Hur skiljer man mellan lätt spårtrafik och annan, tung spårtrafik, främst järnväg – om man nu behöver skilja på dem? Hur bidrar man till en rättvis, samhällsekonomiskt effektiv, och fördelningspolitiskt korrekt finansiering av spårtrafiken?


En del av dessa frågor är det projektet FODRAL:s uppgift att svara på. Denna webbplats ska bidra till att kunskapen kring olika lätta spårtrafiksystem och deras tillämpning sprids, vilket i sin tur kan bidra till att rätt överväganden görs för framtidens regelverk, finansieringskällor och driftsformer.




Spårvägen Tvärbanan har varit självklar som stomme i utbyggnaden av Hammarby sjöstad i Stockholm.


En liten ordlista med begrepp inom lätt spårtrafik
Ordlistan är mer avsedd som en illustration av hur mångfacetterat det här med lätt spårtrafik kan vara. För dig som är resenär är det inte säkert att det är intressant med alla nyanser som finns, utan det är antagligen av större intresse av att du kan ta dig från punkt A till B och vidare till Ö på ett smidigt sätt.

Men kanske kan kunskaper om dessa begrepp inom och olika former av spårtrafik vara bra, om man har intresse av att veta vad som bidrar till hållbara transportsystem, inte sällan kombinerat med en möjliggjord stadsförnyelse som samtidigt inbegriper en effektivisering av persontransporterna! Dessutom är det viktigt när man kommer till frågor om ansvar och organisation för, och finansiering av trafiken.


Ordlistan är naturligtvis inte heltäckande. Den gör heller inte anspråk på att redovisa 100 % sanningar – sådana finns inte inom detta innovativa område utan definitioner och tillämpningar är hela tiden flytande och förändras över tiden i takt med utvecklingen av trafik, teknik och infrastruktur.


Kursiva ord nedan hänvisar till att de finns förklarade och utvecklade på andra ställen i ordlistan. Genom att klicka på ett sådant ord kan du länka dig vidare till dess förklaring. För att gå tillbaka därifrån till stället i texten du kom från kan du alltid använda kontrollen "bakåt" i din webbläsare.

duospårvagn – en typ av spårvagn (eller snabbspårvagn) som klarar att framföras både på spårväg och järnväg. För att klara detta har fordonet dubbla strömförsörjningssystem, som under färd kan växla vanligtvis mellan spårvägens likström (i Sverige 750 V) och järnvägens växelström (i Sverige 15 kV, 16 2/3 Hz). Även en variant som klarar att växla mellan el- och dieseldrift finns på marknaden. Även utrustning för att hantera olika signalsäkerhetssystem kan finnas. Man säger att vagnen är en tvåsystemsvagn. (Detta är inget unikt för spårvagnar – sedan 2000 bedrivs tågtrafik i Sverige med dubbla system, nämligen Öresundstågen och särskilda DSB-godståg, som klarar att växla mellan danska och svenska el- och signalsystem på Öresundsförbindelsen.) Sett till prestanda tvingas man till en kompromiss mellan å ena sidan de önskade egenskaperna för en konventionell spårvagn och å andra sidan de för ett järnvägsfordon, t ex ett pendeltåg. Duospårvagnen är dyrare än en vanlig spårvagn och finns i få utföranden och längder och kan således inte specialanpassas efter t ex mycket känsliga stadsmiljöer, vilket kan sätta stopp för användning på befintliga stadsspårvägar. Den har heller inte högre toppfart än 100-110 km/h, vilket gör att den inte kan konkurrera ens med pendeltåg på längre sträckor än ett par mil. Å andra sidan har duospårvagnen ofta mycket god accelerations- och bromsförmåga, vilket gör den lämplig för trafik med tätare uppehåll än vad tågtrafik normalt brukar vara lämpligt för. Om duospårvagnar kör på samma järnvägsspår som annan tågtrafik, person- eller gods-, kallas det track sharing. Tillverkare av duospårvagnar är bland andra franska ALSTOM, tyska Siemens och kanadensiska Bombardier.


Duospårvagnen i tyska Saarbrücken kör både på spårvägen i de centrala delarna av stan (t.v.) och på järnvägen över gränsen till franska Sarregueminnes (t.h.)


duospårväg – fenomenet att trafikera både spårväg, t ex i städer, och järnväg, mellan städerna, i ett integrerat kollektivtrafiknät, där man på så sätt kan undvika bytet på järnvägsstationen. Trafiken bedrivs med duospårvagnar, eller tvåsystemsvagnar, eftersom det krävs dubbla strömförsörjnings- och/eller signalsäkerhetssystem. Om duospårvagnar kör på samma järnvägsspår som annan tågtrafik (person- eller gods-), kallas det track sharing. Fenomenet uppstod i tyska Karlsruhe 1989.

förortsbana – Lidingöbanan, Saltsjöbanan, Nockebybanan och den smalspåriga Roslagsbanan i Stockholmsområdet har alla benämnts förortsbanor av SL. Historiskt har begreppet nämligen beskrivit en bana som går mellan en stad och dess förorter. De första svenska förortsbanorna trafikerades av spårvagnar, och detta fenomen kvarstår på sina håll idag även där man slutat kalla själva banorna för förortsbanor, till exempel Nockebybanan i Stockholm. Likaså vissa sträckor i Göteborg som idag är delar av spårvägsnätet, t ex linjerna till Mölndal och Saltholmen. Se även lokalbana.


Lidingöbanan är en tidigare förortsbana i Stockholm. Den har hängt med i utvecklingen - trafiken sker med spårvagnar och stadsförnyelse sker omkring.


gatuspår – spår som går i gatan och som därmed innebär att spårtrafiken får samsas med utrymmet med annan trafik. Detta hindrar dock inte att spår kan ligga i separata kollektivkörfält.

gatuspårväg - spårväg i gata, oftast blandat med övrig trafik, vilket är vanligast i städernas centrum. Historiskt utvecklades spårvägarna som gatuspårvägar, och vagnarna drogs ofta till en början i blandtrafik av hästar. Motsatsen är när spårvägen går på egen banvall avskiljd från annan trafik, vilket möjliggjorts av den elektriska framdriften.

högbana – ofta tyngre spårtrafiksystem som har det gemensamt att de går på banor som är upphöjda genom pelare och balkar över omkringliggande marknivå. Högbana används exempelvis om särskilda banor för höghastighetståg som går längre sträckor upphöjt på pelare över omgivningen. Köpenhamns metro går på högbana på sträckningen genom Vestamager. Flera moderna kollektivtrafiksystem i Asien använder tekniken. En klassisk trotjänare är the loop i Chicago. I de flesta europeiska städer anses inte tekniken önskvärd på grund av att högbanor sällan passar in i de medeltida stadsstrukturer och miljöer som de flesta europeiska innerstäder har. Det finns dock flera goda exempel på äldre system med lätt spårtrafik i europeiska städer som går upphöjt, såsom delar av tunnelbanorna i Paris (métron) och Berlin (U-bahn). Så det är kanske mest en vanesak...?

interurbanspårväg – en typ av spårväg som går mellan städer, eller som förortsbana, snarare än inom dem, således en ursprunglig benämning på regionspårväg. Den mest kända interurbanspårvägen torde vara den som går längs i princip hela den belgiska kusten. Interurbanspårväg var vanligt i det tättbefolkade Belgien, samt i USA, där dock de flesta system nu är nedlagda. Några har omvandlats till antingen pendeltågsbanor, d v s järnväg, eller till det som man kommit att benämna light rail, i dessa fall regionala spårvägar.

Karlsruhemodellen – fenomenet att genom skärskilt konstruerade s k tvåsystemsvagnar eller duospårvagnar kunna köra med samma fordon både i stadsspårväg och på det omgivande regionala järnvägsnätet (där det också går vanlig järnvägstrafik, s k track sharing). Detta uppfanns i tyska spårvägsstaden Karlsruhe i slutet på 80-talet, som en reaktion på att järnvägsstationen med sina pendeltåg (S-bahn) låg alltför långt från stadens centrum, och att den regionala kollektivtrafiken, i vilken man därför ofta tvangs till ett byte från tåg till spårvagn, därmed inte var konkurrenskraftig gentemot den växande biltrafiken. Lösningen att binda ihop de regionala järnvägarna och stadsspårvägen till ett integrerat system med genomgående linjer får betraktas som en succé, med mångdubblingar av resandet i de stråk som fått den nya trafikformen. I Sverige har företeelsen kommit att kallas duospårväg. Än finns dock inga sådana system i drift i Sverige, även om sådan trafik har utretts och testats i t ex Stockholm, Göteborg, Skåne och Östergötland.


I tyska Karlsruhe används denna spårvagnsmodell sedan femton år för trafik både på stadens spårvägar och på regionens järnvägar.
 

light rail – lätt spårtrafik. I Sverige oftast använt som begrepp för en spårväg, inte sällan en regional sådan, som är modern i det avseendet att den använder sig av innovationer såsom avancerade signal- och trafikstyrningssystem, egen banvall, moderna fordon med lågt insteg från anpassade plattformar (perronger), och ändamålsenligt utrustade stationer eller hållplatser. Genom längre hållplatsavstånd och mindre snäva kurvor kan medelhastigheten och därmed attraktiviteten ökas, jämfört med de äldre spårvägssystem som man har utvecklat, och som därför ”hottats upp” även genom att ges ett nytt sexigare namn. Light rail som internationellt (engelskt och amerikanskt) begrepp har tillkommit på samma sätt, för att markera en skillnad mot äldre ”trams”, ”trolleys” eller ”streetcars”, men också för att markera en skillnad gentemot ”heavy rail”, alltså järnväg, vilket används mycket flitigare än motsvarande ”tung spårtrafik” eller ”tunga spår” i Sverige. Också i tyskspråkiga länder har man ofta gått ifrån det gamla ”Strassenbahn” till förmån för ”Stadtbahn”. På franska används ofta ”métro léger” vilket snarare antyder ett släktskap med tunnelbanor. En mer svenskklingande synonym till light rail är stadsbana. Andra försvenskningar eller ord med snarlika betydelser är snabbspårväg eller lättbana. Den svenska urmodern för light rail torde vara Angeredsbanan i Göteborg. Tvärbanan i Stockholm är å andra sidan det första nya spårvägssystemet i landet sedan alla nedläggningar på 70-talet, och är kanske ett bättre exempel på light rail i modern mening. Denna hade också arbetsnamnet ”snabbspårvägen” intill dess att den invigdes och ”döptes”. Tvärbanan illustrerar mycket bra hur spårvägen som system har utvecklats jämfört med till exempel befintliga och sparsmakat uppgraderade system såsom spårvägarna i Göteborg och Norrköping – även om spårvägslinjen till Angered i Göteborg alltjämt kan betraktas som light rail.


Särskilt i USA används begeppet light rail om spårvägar och annan lätt spårburen kollektivtrafik. Här Salt Lake City. Bilden är tagen från Wikipedias engelska artikel om light rail.


lokalbana – bana i geografiskt begränsat område som trafikeras av lokaltåg (eller i fallet Lidingöbanan med spårvagn) med begränsad trafikuppgift, ofta som matning till det övergripande nationella eller regionala järnvägsnätet. Lokalbanor, eller förortsbanor, benämner man i Sverige vanligtvis bara de banor i Storstockholm som ägs av landstinget genom SL, och där utgör pendling mycket av resandet. Dessa banor är förutom nämnda Lidingöbanan också den smalspåriga Roslagsbanan och Saltsjöbanan. Lokalbanor benämner man i Danmark dels de mindre statliga järnvägar som trafikeras av andra trafikbolag än DSB, dels banor som både ägs och drivs av privata aktörer. De betjänar områden med lägre befolkningstäthet än huvud-, regional och S-tågsbanor.

lokaltåg – persontåg som betjänar ett mindre geografiskt område, t ex i städer eller mellan mindre orter på landsbygden som komplement och matning till mer långväga och regionala tågsystem. Ofta är fordonen mindre, t ex rälsbussar, och kan i vissa fall förväxlas med spårvagnar, till exempel på lokalbanorna i Danmark där spåren i några fall till och med går i stadsgatorna. Det finns ingen klar definition vad lokaltåg är i Sverige, och benämningen var vanligare förr när SJ bedrev lokal trafik, på ungefär samma sätt som NSB fortfarande gör i Norge. Nuförtiden är de gamla svenska lokaltågen mestadels ersatta med pendeltåg och regionaltåg, som bedrivs av länstrafikbolagen, Rikstrafiken, och/eller av sammanslutningar. Roslagsbanan och Saltsjöbanan i Stockholm kan sägas trafikeras av lokaltåg, och man skiljer dem därvid från pendeltågen, som istället betecknar SLs tågtrafik på Banverkets banor i regionen.


Gammal fin dieselmotorvagn på en lokalbana någonstans på Själland.


lättbana – ibland använt begrepp om lätta spårtrafiksystem, som en direkt översättning av light rail.  Möjligen inspirerat av danskans ”letbane”, som är det danska begreppet för en bana (vilket formellt alltid innebär järnväg) som går i markplan, ofta med plankorsningar med övrig trafik och även med möjlighet att köra på spår i gata – alltså till funktionen en spårväg. Detta skiljer sig från den köpenhamnska metron, som i den bemärkelsen snarare är en sorts tunnelbana. Några letbaner finns dock inte i Danmark ännu, även om det planeras för det i exempelvis Århus och i utkanterna av Köpenhamn.

pendeltåg – tåg som försörjer orter och stationer inom pendlingsavstånd från varandra. Räckviddsmässigt står pendeltågen ”längst ner” i tåghierarkin men har å andra sidan tätt mellan stoppen och avgångarna, och här görs också majoriteten av alla tågresor i Sverige. Pendeltåg kan sägas vara ett mellanting mellan lätt spårtrafik eller förortsbanor å ena sidan och regionaltåg å andra. Möjligen är begreppet synonymt med lokaltåg. Tågtypen finns i Sverige nästan bara i storstadsregionerna. I Stockholm finns en tydligt och väl marknadsfört system som heter just ”pendeltågen” och som trafikerar alla de fyra större järnvägarna in och ut från city. Även i väst finns det ”pendlar” och de går till Alingsås och Kungsbacka, med Göteborg som centrumnod. I Skåne finns inget som kallas pendeltåg även om ”pågatågen” nog närmast får betraktas som ett sådant system. Östgötapendeln är Sveriges minsta pendeltågssystem med en enda linje, men också denna går så tätt som i tjugominuterstrafik. Pendeltåg ses ofta, liksom tunnelbana, som en konkurrent till den lätta spårtrafiken om passagerarnas gunst och om de offentliga medlen, men fungerar nog oftast som ett bra komplement i nischen mellan å ena sidan lättare och ofta kapacitets-svagare regionspårvägar, och å andra sidan snabbare regionaltåg.

premetrospårväg med hållplatser som på vissa avsnitt grävs ner i tunnlar i syfte att undvika intrång i känsliga miljöer, framförallt stadskärnor. Premetron kan därför lätt förväxlas med en tunnelbana, men premetron karakteriseras av att den i korrekt mening går på ”lätta spår”, det vill säga har lättare, oftast smalare vagnar med lägre instegshöjd. Systemet får därmed lägre plattformar. Inte sällan är grejen med premetrosystem att de är förberedda att bli tunnelbanor i framtiden (fr. pré-métro = ”före metro”) – även om en del system har stannat i sin övergång, eftersom de har ansetts fungera lika bra som eller bättre än "tyngre" tunnelbanor. Kända premetrosystem finns i Buenos Aires, Bryssel och de tyska Ruhr-städerna. Stockholms tunnelbana var under en tid premetro eftersom tunnlarna trafikerades av de nergrävda spårvägslinjerna.


Detta är en premetrostation i Bryssel. Slående lik en tunnelbana. Bilden är tagen från Wikipedias artikel om premetro.


regionspårväg – benämning på en spårväg som går mellan kommuner, städer och tätorter snarare än i stadstrafik. Synonymer kan vara det äldre interurbanspårväg eller det nyare stadsbana.

rälsbuss – ingen spårvagn utan ett mindre och lättare järnvägsfordon (ofta bara en vagn) som drivs med förbränningsmotor, oftast med diesel, och som trafikerar mindre belastade tåglinjer.

smalspår – benämning på spårtrafiksystem med mindre avstånd mellan rälerna (spårvidd) än det normala, s k normalspår, med sina 1 435 mm. Den enda svenska bana som idag trafikeras reguljärt är Roslagsbanan (891 mm) mellan Stockholm och dess nordöstra förorter. Även spårvägar kan vara smalspåriga. Det finns inga smalspåriga spårvägar kvar i Sverige, men de finns utomlands, främst på europeiska kontinenten.

snabbspårvagnspårvagn som är avsedd för trafik på snabbspårväg (eller stadsbana, regionspårväg, interurbanspårväg). Till karaktären och i prestanda är vagnarna mellanting mellan spårvagn och järnvägsfordon. Om den förses med dubbla drivsystem och/eller säkerhetssystem blir den en duospårvagn.

snabbspårväg – en spårväg som genom mindre snäva kurvradier, färre plankorsningar och högre separeringsgrad samt inte sällan glesare mellan hållplatsstoppen, d v s mer lik en järnväg, kan uppnå högre medelhastighet i områden där detta är att föredra framför hög lokal tillgänglighet och miljöinpassning, t ex i förorter. Tvärbanan i Stockholm kan sägas vara en snabbspårväg, liksom spårvägslinjen mot Angered i Göteborg. Snabbspårväg används ibland synonymt med, och som en översättning av, begreppet light rail. En synonym är också stadsbana.


Snabbspårvägar används ofta för regional trafik och förortstrafik, som här i nederländska Utrecht.



spårtaxi – faller utanför de flesta definitioner av lätt spårtrafik eftersom spårtaxi oftast beskriver personbilsliknande skyttlar som trafikerar högbanor eller andra banor av tyngre snitt, som sällan är kompatibla med några idag etablerade spårtrafiksystem. Spårtaxi är alltså ett system med relativt låg kapacitet i förhållande till sin tunga infrastruktur. Detta till trots kan spårtaxi med fördel tillämpas i miljöer där personflödena är diffusa och jämna, t ex mellan terminalbyggnader på flygplatser.

spårvagn – ett lätt spårfordon, som huvudsakligen trafikerar spårvägar. Spårvagnen skiljer sig från ofta mer kapacitetsstarka järnvägsfordon, ”tåg”, genom sina mindre hjul och kortare hjulbas som gör att den klarar snävare kurvor och brantare stigningar, samt den i allmänhet lättare konstruktionen som gör att den bättre passar till stadstrafik (med lägre hastigheter och därmed mindre krav på krocksäkerhet i form av styv kaross mm). Vissa spårvagnar trafikerar banor som formellt är järnvägar, men där ingen annan järnvägstrafik förekommer. Så är fallet med t ex förortsbanan Lidingöbanan. Så kallade duospårvagnar trafikerar både spårvägar och järnvägar, och måste därför uppfylla krav enligt dubbla regelverk. Tillverkare av spårvagnar är bland andra Alstom, Bombardier, Siemens, CAF och Ansaldo.

spårväg – anläggning avsedd för spårvägstrafik, det vill säga spårvagnar för vanligen kollektiv persontransport, i sällsynta fall godstrafik. Själva anläggningen består av spår, d v s ett par räler eller skenor, ofta integrerat i gata eller annan beläggningsyta, men lika ofta på egen banvall eller ”trasé”. Ofta ingår i anläggningen andra kringarrangemang såsom luftledningar (för strömförsörjningen) med tillhörande stolpar. Fordonet som används för spårvägstrafik heter föga förvånande spårvagn. Historiskt har spårvägar utgjort den lokala kollektivtrafiken i städer, och har utvecklats för att kunna passa in i stadsmiljöer. Vidare ligger hållplatsuppehållen i regel tätare än på järnvägarna, och tillgängligheten är då ungefär som stadsbussens. Skillnaden mot järnvägens ursprungstanke är uppenbar. Den är istället skapad för att kunna går snabbt mellan städer, med få stationer, i syfte att binda ihop nationer. Den traditionella spårvägen hade inga särskilda stationsbyggnader, perronger eller signalsystem, vilket skilde den åt från den konventionella järnvägen. Olika sätt att driva spårvägen har förekommit – genom muskelkraft, hästar och med ånga, diesel, bensin och el är olika exempel, varav den sistnämnda – eldriften – har kommit att dominera dagens scen för alla typer av spårvägar och lätt spårtrafik, och där den förhärskande tekniken har kommit att bli strömavtagning från kontaktledning. Detta till skillnad t ex mot de flesta tunnelbanor där man oftast använder sig av strömskenor i samma plan som rälsen. På senare tid har både spårvägarna, järnvägarna och t-banorna utvecklats som tekniska system. Detta har fått till följd att de i vissa utföranden allt mer liknar varandra, och det går inte alltid att avgöra vad som är det ena eller vad som är det andra.


Spårvagnen är i centrum i Grenoble. Staden var en av de första att återinföra spårväg i vad man kallar "den franska spårvägsboomen".


stadsbana – ofta använt begrepp för att beteckna ett modernt spårvägssystem, som genom teknik- och annan utveckling har antagit nya former och utseenden för att klara sin tänkta trafikuppgift. Ofta innebär detta att stadsbanan har en högre grad av separering från annan trafik, det är ofta längre mellan hållplatserna/stationerna som dessutom inte sällan är utrustade enligt en högre standard än traditionell gatuspårväg. Detta sammantaget gör att den har högre medelhastighet och räckvidden för t ex arbetspendling kan därmed öka. Stadsbana är ett närmande mot järnvägen, utan att för den sakens skull förlora de möjligheter som spårvägen ger till exempel när det gäller fordonstyper och intrång i känsliga stadsmiljöer. Stadsbanelösningar kan sägas ha mer regionalt fokus och synonymer till ordet är i så fall ofta snabbspårväg, regionspårväg, light rail och i någon mån interurbanspårväg. Själva ordet antas komma från Tyskland, där ”Stadtbahn” mer utbrett används om moderna, utvecklade, ibland järnvägsliknande, spårvägssystem till skillnad från äldre tiders ”Strassenbahn”.

stadsspårväg – dubbla betydelser: 1) spårväg i städer och som betjänar staden inbördes, som motsats till regionspårväg eller interurbanspårväg. 2) spårväg av traditionellt snitt i stadsmiljö, ofta med stor andel gatuspår, till skillnad från snabbspårväg, stadsbana eller light rail.

t-bana – se tunnelbana.

track sharing – fenomenet att köra olika typer av spårfordon på en typ av bana, till exempel att spårväg delar järnvägsspåren med persontåg och godståg, på de villkor som ges av lagstiftningen på järnvägsområdet. Se också TramTrain och TrainTram, samt duospårväg.


Begreppet "track sharing" kommer från tyska Karlsruhe där både duospårvagnar och höghastighetståg samsas på regionens järnvägar.


TrainTram – företeelsen att köra järnvägsfordon (tåg) på spårvägar. Förekommer ganska sällan; ett exempel är dieselmotorvagnarna på Vogtlandbahn i sydöstra Tyskland, som kör ändsträckningen till centrum av staden Zwickau på spårvägsspår som delas med de lokala spårvägarna. Ett annat exempel är Riverline i New Jersey, USA. Det omvända, TramTrain, är vanligare.

TramTrain – 1) företeelsen att köra spårvagnar på järnvägar eller andra ”tunga spår”. Det kan då handla om vanliga järnvägar som det också går annan tågtrafik på (vilket då benämns ”track sharing”, alltså att man ”delar spår”) eller tidigare järnvägar vars infrastruktur på något sätt omvandlats eller anpassats till den nya trafikeringen. Exempel på detta kan vara att man bytt spår och/eller signal- och strömförsörjningssystem, för att kunna köra med samma fordon på längre sträckor och undvika fler byten än nödvändigt för resenärerna. TramTrain används också som systembegrepp om kombinationer av olika spår som trafikeras integrerat av en och samma fordonstyp, till exempel duospårvagnar. Ursprungligen uppstod också begreppet TramTrain som en internationellt gångbar beteckning på Karlsruhes duospårvägstrafik. I detta avseende används TramTrain synonymt med duospårväg – även om definitionen alltså ändå får sägas vara bredare och innefatta alla typer av spårvägstrafik som trafikerar ”tunga spår”, järnvägar eller före detta järnvägar. Så var det också från början i Karlsruhe, när stadsspårvägen förlängdes ut i regionen genom att den nedläggningshotade lokalbanan Albtalbahn konverterades byggdes om för spårvägstrafik. Se också TrainTram. 2) Även duospårvagnar kallas ibland TramTrain - begreppet används alltså också om själva fordonet. Exempelvis är spårvagnstillverkaren Bombardiers produktnamn på duospårvagnen i Saarbrücken just TramTrain.
 

Det här med TramTrain funkar i Chemnitz i Tyskland. Vagnen till höger trafikerar också regionala spårvägar, som tidigare varit järnvägar. Vagnarna är lite olika breda och på de hållplatser som är gemensamma med stads-spårvägen, som här vid järnvägsstationen, krävs därför dubbla perronger. Foto: Daniel Svanfelt


trikk – det folkliga norska ”nyordet” för elektrisk spårvagn, härlett från ”elektrikken” som den snabbt blev kallad efter premiären i Kristiania (nu Oslo) 1894. Också tunnelbanan i Stockholm kallas trikken på slang. Säkert har en och annan skämtsam göteborgare yppat samma ord över den inhemska spårburna trafikformen.

tunnelbana – eller t-bana (ty: U-bahn, fr: metro), en form av spårtrafik för personbefordran som oftast är att betrakta som ”tung” spårtrafik, till skillnad från spårvägen eller premetron som är ”lätt” spårtrafik. Denna uppdelning är troligen idag enbart av akademiskt intresse; anledningen till att den finns är historisk. Tunnelbanorna uppstod som lokala underjordiska järnvägar. Det allra första systemet, tunnelbanan i London, uppstod ur en sammanbindning av många sådana ångdrivna lokala banor, och har därför fått namnet ”London underground” (som är kort för ”London underground railway”). På samma sätt uppstod de flesta andra tunnelbanesystem i världen, till skillnad från spårvägarna som främst utvecklades ur hästdragna vagnar på gatuspår. Det historiska arvet från den tunga spårtrafiken gör att tunnelbanorna oftast än idag har tyngre anläggningar sett till spår, perronger, strömförsörjning och signalsystem, och därför passar sig på grund av de högre anläggningskostnaderna bäst för mycket stora resandeflöden. Men även här börjar gränserna mot den lätta spårtrafiken suddas ut. Metron, eller ”minimetron”, i Köpenhamn har delar, främst fordonen, som är ”lätta” och ”spårvägslika”. I princip är också tunnelbanan i spanska Valencia ett underjordiskt spårvägssystem, en premetro. Systemet där kallas ”metro ligere”, alltså ”lättmetro”.


Metron i Köpenhamn är ett förarlöst lättare tunnelbanesystem.


tvåsystemsvagn – i princip detsamma som duospårvagn. I praktiken är det dock inget som hindrar att använda detta begrepp även om ”tunga” spårfordon. Öresundstågen som trafikerar både Sverige och Danmark är tvåsystemsvagnar, eftersom man har olika sorters elförsörjning på järnvägarna i de två länderna.
 
ytspårvägspårväg som går i marknivå. Detta begrepp används nog endast när man tydligt vill sätta det i motsats till ett underjordiskt, nergrävt kollektivtrafiksystem såsom tunnelbana, premetro eller tågtunnlar av olika slag.

eXTReMe Tracker